Idag gick vi på barnteater. Bullan heter den. Den Handlade om en tjej som jobbade som bagare på ett konditori, som drömde om/längtade efter att ha ett barn. Hon var kär i killen som jobbade i kassan. Hon fantiserade om att hon och killen i kassan blev ihop och fick många barn... Och så en dag hittade hon en degbebis i degen... Märklig story men den gick hem hos småttingarna... Sonen är inne i en rejäl trotsperiod och lever ut den första trotsperioden så mycket han kan. Man kan riktigt se på honom hur känslorna attackerar honom och bubblar över i gap och skrik. Det ser ut som att han ibland inte har någon aning om vad som händer... och ibland testar han läget så mycket han kan. Han vill inte till dagis. Han vill inte klä på/av sig. Jag tar på honom en sko, han kastar av sig en sko. Jag försöker trä på honom termobyxorna, han sprattlar sig ur dem.... Osv osv i all evighet känns det som.... Men han funkar bra när han leker, när vi pysslar eller läser böcker osv. Men inte när vi måste göra saker, som att gå till dagis eller gå och handla.... Ju mer utrymme han tar, desto mindre utrymme tar jag. Jag känner mig tystlåten och trött och tråkig... Men min tröst är att trots är nåt bra och han måste gå igenom detta för att kunna ta nästa steg i sin utveckling. Och alla föräldrar får väl nån dos av detta, så även det är nåt normalt. Kommer att ligga däckad på soffan tills det är dags att sova för natten.... :)